"Crazy days, helps me through the hopeless haze"
Hultsfred 09
De första pianotonerna av The Killers "All these things that I've done" når mig, Amelie och Ebba, och som på kommando skjuts våra händer upp i luften med ett glädjeskrik. Utan att tänka tar jag i från tårna och sjunger med som jag gjort så många gånger förut, fast ensam på mitt rum.
Det är som att alla känslor, alla minnen, alla tankar från det gågna året spritter i mig och släpps ut i form av sång och dans.
Allt som existerar är jag, Amelie, Ebba och Brandon Flowers, Mark Stoermer, Dave Keuning, Ronnie Vanucci och Johannes, Lukas och Sebastian som vi träffat på en av Lars Winnerbäck-konserterna - och alla andra som dansar bredvid mig. Nu finns inget utanför.
Jag ser upp i den djupblå sommarskymningen.
jag och mina vänner på PIP 08, bilder från rockfoto.nu
"I've got soul but I'm not a soldier"
Johannes fattar tag i min arm och berättar skrattandes om hur de klämts innan de äntligen hittat oss. Jag skrattar, och slås igen av hur hans ögon liknar himlen ovanför oss.
Med hans lukt av skog, lite svett och äpplen i min näsa och Brandon Flowers välbekanta sång i mina öron flyter alla bekymmer av mig. Vad spelar det egentligen för roll vilket gymnasium jag kom in på? Vad spelar det för roll hur arg min mamma kommer att vara över att mobilen är borta? Och vad spelar det för roll att jag och de två vännerna bredvid mig som betyder så mycket går skilda vägar till hösten? Dessa dagar kommer vara tillräckligt att leva på för resten av året!
Allt som betyder nåt är mina vänners skratt som ekar i den ljumma kvällen,
Lukas akustiska tolkning av låtarna vid sjön vi ska svalka av oss i efteråt,
och hur Johannes varma hand känns i min.
Jag petar ut en sten ur mina smutsiga Converse. Jag tar ett djupt andetag genom mitt breda léende. Jag är lycklig.
Tävlingsbidrag till http://kenzas.se
Susanna Gejrot
De första pianotonerna av The Killers "All these things that I've done" når mig, Amelie och Ebba, och som på kommando skjuts våra händer upp i luften med ett glädjeskrik. Utan att tänka tar jag i från tårna och sjunger med som jag gjort så många gånger förut, fast ensam på mitt rum.
Det är som att alla känslor, alla minnen, alla tankar från det gågna året spritter i mig och släpps ut i form av sång och dans.
Allt som existerar är jag, Amelie, Ebba och Brandon Flowers, Mark Stoermer, Dave Keuning, Ronnie Vanucci och Johannes, Lukas och Sebastian som vi träffat på en av Lars Winnerbäck-konserterna - och alla andra som dansar bredvid mig. Nu finns inget utanför.
Jag ser upp i den djupblå sommarskymningen.
jag och mina vänner på PIP 08, bilder från rockfoto.nu
"I've got soul but I'm not a soldier"
Johannes fattar tag i min arm och berättar skrattandes om hur de klämts innan de äntligen hittat oss. Jag skrattar, och slås igen av hur hans ögon liknar himlen ovanför oss.
Med hans lukt av skog, lite svett och äpplen i min näsa och Brandon Flowers välbekanta sång i mina öron flyter alla bekymmer av mig. Vad spelar det egentligen för roll vilket gymnasium jag kom in på? Vad spelar det för roll hur arg min mamma kommer att vara över att mobilen är borta? Och vad spelar det för roll att jag och de två vännerna bredvid mig som betyder så mycket går skilda vägar till hösten? Dessa dagar kommer vara tillräckligt att leva på för resten av året!
Allt som betyder nåt är mina vänners skratt som ekar i den ljumma kvällen,
Lukas akustiska tolkning av låtarna vid sjön vi ska svalka av oss i efteråt,
och hur Johannes varma hand känns i min.
Jag petar ut en sten ur mina smutsiga Converse. Jag tar ett djupt andetag genom mitt breda léende. Jag är lycklig.
Tävlingsbidrag till http://kenzas.se
Susanna Gejrot
